Låt huvudet hänga med

I sommar är det fyra år sedan som jag började att arbeta med min fysiska hälsa “på riktigt”, dvs väldigt aktivt genom kost och träning. Framför allt kost. Det jag har lärt mig, både genom mig själv och av att coacha andra, är att varken kost eller träning är de största faktorerna för hur man mår fysiskt. Den största faktorn är mental hälsa.

 

De två första åren var jag extremt fokuserad på att äta rätt, och jag lyssnade in mig på kroppens signaler för att kunna tolka vad jag mådde som bäst av, och vad jag inte tålde alls, eller bara tålde i rimliga mängder. Jag trodde att nyckeln till att bli frisk var 95% kost och 5% träning. Vad fel jag hade! Kost och träning är jätteviktigt, men det löser inte problemet om man inte först har arbetat med grunden. Varför blev jag egentligen sjuk? För många delicatos arraksbollar (favoriten på den tiden!) kanske inte ensamt låg bakom. Eller för den sakens skull min brutna armbåge som läkarna trodde var triggern. Visst bidrog det, men det gjorde också något annat, och det i betydligt högre grad dessutom – nämligen vad som hände i mitt huvud!

 

Jag har alltid varit duktig i skolan, och jag gick ut från både grundskolan och gymnasiet med höga betyg. Man kan nog säga att jag var högpresterande på det jag bestämde mig för. Ville jag något så gjorde jag det, och bra också. Jag skolkade visserligen bort en stor del av gymnasiet, särskilt de två sista åren men jag lyckades ändå kamma hem majoriteten av mina betyg som MVG. Om ni tror att jag partade bort den tiden så tror ni fel, jag spenderade nämligen min tid på fyrens bibliotek i Kungsbacka. Där läste jag. Massor. Facklitteratur i fysiologi och medicin mestadels, men också alternativmedicin. Det är ganska jobbigt att vara högpresterande och samtidigt inte ha en aning om vad man vill. Eller veta vad man är bra på! Egentligen. Jag trodde ju att ingenjör var mitt yrke, eftersom jag var bra på matte och mekanik, varför jag också valde det spåret på universitetet sedan. Jag trodde lite fel.

 

Men det fanns såklart en annan bidragande faktor också, mer än att jag inte riktigt visste åt vilket håll jag skulle springa, och det var mina ätstörningar i sena tonåren. Många tjejer, och killar också för den delen, har väl i för sig brottats med en skev relation till mat någon gång i livet. Mitt höll i sig ganska länge, och “högpresterande” som jag var, så hade jag en jäkla självdisciplin och drog bland annat på mig stressfrakturer i fötterna efter för mycket löpning. Jag kommer ihåg när jag fick mina första cellgifter som jag själv skulle ta som sprutor en gång i veckan någonstans i fettvävnaden på kroppen. Sjuksköterskan var väldigt fundersam om exakt var jag skulle göra det, och hur skulle jag lyckas variera ställe? Jag hade tydligen inte så mycket fett på kroppen.

 

Nog om det. Min poäng är att det inte bara räcker med att jobba med sin fysiska kropp, utan man behöver också jobba med sin mentala hälsa. Mindfulness om man så vill. Vi har ju faktiskt inget riktigt bra svenskt ord för det. Hur som helst så blev jag inte symptomfri förrän jag hade tagit tag i både kropp och hjärnspöken.

 

Vad som pågår i huvudet, ger sig uttryck i kroppen. Alltid! Men det fina i kråksången är ju att du själv kan sätta dig i förarsätet och styra både ditt mentala och fysiska välbefinnande.

 

Det är verkligen ordentligt obekvämt att lära känna sidor hos sig själv som man är mindre stolt över. Men om man inte vet vad, hur och varför så är det ju väldigt svårt att förändra! Så jag valde de obekväma stunderna. Såklart. Det positiva är ju att såna stunder blir färre och färre, medan jag bara blir bättre och bättre 😉

 

Perfekt blir man aldrig förstås, men man ska ju hålla sig sysselsatt också i några decennier till framöver! Tänker jag.

/M

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.