Balans i tillvaron?!

Jag och min kropp har gått igenom ganska mycket ihop de senaste 31 åren. Snart 32! Vi känner varandra hyfsat bra kan man säga. Vi har “botat” autoimmunitet och nedsatt sköldkörtelfunktion till exempel. Vi har även läkt ihop en jäkla massa skelett, brosk och ligament, och tränat “mindfulness” tills det krupit i både ben och ryggrad. Då tycker man ju att jag borde ha förstått grejen och hittat ett sätt som fungerar för mig?! Så varför i hela fridens namn håller jag fortfaranade på och experimenterar vidare då? Den frågan får jag ofta! Svar ett är att det är roligt att expermintera. Verkligen roligt! Svar två är att experimenterande vänder upp och ner på en del. Ibland allt! Man lär sig inte bara nya grejer, utan man tvingas också lära om vissa saker som man trodde att man visste. Tufft för stoltheten. Men man ska ju aldrig vara bättre än att man kan ändra sig.

Jag vet (tror mig veta åtminstone) hur jag får rätt på en eventuell obalans i kroppen, och därför så kan jag relativt enkelt (?!) styra om, om något visade sig vara en väldigt dålig idé. Hormoner brukar visserligen ta ett par veckor att kalibrera tillbaka, om man väl har råkat ställa till det för sig på den nivån.

En sak till är att våra kroppar förändras hela tiden, som jag ofta tjatar om, och därför så måste man liksom hänga med i svängen och hålla sig uppdaterad! En stor faktor för förändring är ålder. Vi blir ju äldre! Andra saker som inverkar är såklart miljö, vänner, familjeförhållande, byte av jobb… ja, mycket kan hända. Utvecklingen går framåt! Vissa tycker kanske att det var bättre förr, men jag tycker nog att det är som allra bäst just nu. Och det bästa med nu, är ju att det alltid hänger med.

/M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.