Tarmbiotan kan orsaka och förutsäga ledgångsreumatism!

Tarmbiotan kan orsaka och förutsäga ledgångsreumatism!

Det pågår mycket spännande forskning inom området mag- och tarmkanal, och dess kausalitet med diverse sjukdomar. Nu har man hittat avvikelser i tarmbiotan hos de med Reumatoid Artrit, RA, den vanligaste formen av reumatism. Tarmbiotan kan orsaka och förutsäga ledgångsreumatism! Och mest troligt då även bota.

 

RA tillhör, som ni säkerligen vet gruppen autoimmuna sjukdomar där koppens egna immunsystem anfaller kroppsegen vävnad, och på så vis bryter ner kroppen. Man vet däremot inte riktigt vad det är som triggar immunförsvaret till att göra så. Det verkar ju sannerligen vara superdumt. Liksom. Jag brukar säga att jag tål allt! Förutom mig själv…

 

På Mayo kliniken i USA har immunologen Dr. Veena Taneja arbetat med att hitta en biomarkör som skulle kunna förutsäga eller indikera en persons känslighet för RA. Studien gjordes på personer med RA, deras släktingar samt en frisk kontrollgrupp. Vad man hittade var en tydlig obalans i tarmbiotan hos de patienter med RA, och detta berodde på att de hade ett överflöd av en särskilt bakteriestam som annars är ovanliga hos friska individer. Just den här studien säger ju dock inte om tarmbiotan orsakat RA, eller om RA orsakat en obalans i tarmbiotan. Däremot så har forskning på möss visat ett samband mellan bakteriestammen Collinsella och RA, vilket i framtiden skulle kunna användas som en tidig diagnos, eller riskfaktor för RA.

 

I en annan studie gjord på möss så provade man dessutom att transplantera bakteriestammen tarmbakterien Prevotella histicola till sjuka möss. När man sedan jämförde dem med andra sjuka möss utan transplantation, så visade det sig att både deras symptomfrekvens och svårighetsgrad av sjukdomen hade minskat avsevärt, liksom graden av inflammation.

 

Nu planerar man att kika vidare på om tarmbiota-transplantation kan användas även på människor istället för medicinering. Det ger ju klart mindre sidoeffekter än dagens cellgifter, och troligen även bättre resultat.

 

Andra sjukdomar som man har kopplat ihop med tydliga förändringar i tarmbiotan är diabetes typ 1 och 2, Parkinson, depression, ångest, sköldkörtelproblem och kanske även Autism. 

 

Tänk vad lite tilltro man haft under 1900-talet till matens inverkan på vår hälsa. Som om vi tillfälligt, under ett århundrade helt glömde av grunden. Till allt! Märkligt egentligen. Åtminstone med facit i hand!

/M

Depression kan orsakas av inflammation

Depression kan orsakas av inflammation

Fler och fler studier görs på depression och dess samband med inflammation. Kan depression orsakas av inflammation? Är depression i så fall ett symptom och inte en sjukdom? Är depression fysiskt snarare än psykiskt?

 

Det är sedan tidigare känt att deprimerade personer har en högre inflammationsgrad i hjärnan än de som inte är deprimerade, vilket även gäller de som är bipolära. Detta skulle kunna tolkas som att inflammation är en följd av depression, och inte nödvändigtvis en orsak, men nu verkar forskare luta åt att det senare faktiskt kan vara fallet. Även personer med autoimmuna sjukdomar har nämligen en betydligt högre risk för depression än andra efter sitt insjuknande, dvs efter det att inflammationsgraden redan är hög. Därtill så verkar antiinflammatoriska läkemedel förbättra tillståndet hos deprimerade.

 

Jag har läst en del tidigare om att inflammation utarmar nivåerna av serotonin i hjärnan, ett av kroppens måbrahormoner. Dock så visar långt ifrån alla patienter med depression låga nivåer av serotonin, och inte heller dopamin och noradrenalin. En obalans bland hormoner är därför sannolikt inte hela sanningen.

 

Cytokiner är en grupp signalsubstanser som främst tillverkas av immunceller, men också av bindväv. De har olika uppgifter i kroppen och signalerar bland annat celler till att producera både inflammatoriska och antiinflammatoriska substanser. Men de påverkar också vår hjärna på en mängd andra sätt genom att till exempel reglera vår sömn, och påverka nybildandet av hjärnceller! Cytokiner främjar och hindrar varandra i ett komplext system, och exakt hur detta fungerar är ännu inte helt kartlagt, men man tror att de proinflammatoriska cytokinerna påverkar vår sinnesstämning.

 

Vad orsakar inflammation? Först och främst infektioner. Såklart! Men en högprocessad kost fylld av dåliga fetter, socker och spannmål är en av de största bakomliggande faktorerna, och särskilt till den kroniska “låggradiga” inflammation som ofattbart många har idag. Annat som inverkar är övervikt, stress, sömnbrist bristande mag- och tarmhälsa och stillasittande vilka alla är enormt inflammatoriska.

 

Tänk vad fantastiskt om man i framtiden kan skriva ut recept i form av kostscheman fyllda med makrill, smör, olivolja, grönkål, gurkmeja och rödbetor istället för antidepressiva! Och lite barfotaskogspromenader på det.

/M

Genetik och sjukdom

Vet ni att mindre än 1% av all sjukdom orsakas av våra gener? Genetik och sjukdom behöver alltså inte hänga ihop. Gener kontrollerar INTE ditt liv. Underbart!

 

Men om det inte är gener som är orsaken bakom sjukdom, eller för den delen högt hårfäste eller rynkor, vad är det då? Vi ärver material från våra föräldrar i form av DNA, men det är vi som individer som bestämmer hur vi ska använda det, och det gör vi medvetet eller omedvetet genom vår livsstil. Vi är våra egna byggmästare! Det är nämligen signaler i miljön runt om varje cell, som styr genernas uttryck, dvs vilka som slås av och på. Signalerna beror på vår livsstil, kost, attityd, beteende, fysiska aktivitet och våra tankar.

 

Tyvärr ärver de flesta inte bara gener från sina föräldrar, utan även beteende, attityd och livsstil. Det betyder dock inte att vi har ett bestämt “öde”, och oundvikligen hamnar i våra föräldrars fotspår. Eller mor- och farföräldrar heller för den delen. Ändrar vi livsstil, ändrar vi också utkomst.

 

Så vad påverkar våra gener negativt? Stress är en stor faktor! Liksom attityd, tankar och beteende, samt kost och träning. Man kan aldrig springa sig ifrån en dålig kost, men man kan i viss mån äta sig ifrån en sittandes livsstil. Kost påverkar alltså mer än träning, även om man inte kommer hela vägen utan fysisk aktivitet. Men som sagt är stress, tankar och beteende de allra största faktorerna till vad våra gener uttrycker.

 

Det jag har skrivit om ovan kallas för epigenetik, vilket är mitt absoluta favoritämne. Vi kan på ett medvetet plan styra vår kropps välbefinnande, både mentalt och fysiskt, till en extremt hög grad. Detta ger oss en enorm frihet! Helt fantastiskt. Visst inverkar gener fortfarande, tex hur lång du ska bli och vilken hud-, ögon- och hårfärg du får. Men de inverkar inte på det viktiga, nämligen vår mentala och fysiska hälsa, eller hur “smarta” vi blir.

 

Bruce Ames är en passionerad professor inom biokemi och molekylärbiologi som på senare år har fokuserat på epigenetikens roll i åldrande tillsammans med sin “lärling” Rhonda Patrick, som även hon har stor passion för hur kost och livsstil påverkar våra gener. Bruce Lipton är också han en stor spelare (och vetenskapsman) inom det här området, och var nog (?) före Bruce Ames med att forska inom epigenetiken. Bruce Ames är för övrigt hela 88 år stolt och står fortfarande i labbet, medan Bruce Lipton “bara” är 71 år, och även han är fortfarande högst aktiv med föreläsningar och annat.

/M

Orsaker bakom sjukdom

Orsaker bakom sjukdom

I förra inlägget skrev jag om orsaker bakom sjukdom, eller rättare sagt en av orsakerna – nämligen den man påverkar själv. Dock så står det förstås inte ensamt bakom startknappen för kroniska sjukdomar, utan det finns (förenklat) två stycken till faktorer. I min mening. Nämligen:

 

  • Genetik
  • Mag- och tarmhälsa
  • Trigger – fysiskt eller psykiskt trauma

 

Orsaker bakom kronisk sjukdom är alltså beroende av vad man har för gener, men framför allt hur dessa gener uttrycks! Faktorer som påverkar genuttryck (fenotyper) är kost, gifter, fysisk aktivitet och psykisk hälsa. Och självklart psykisk ohälsa.

 

Att genetik spelar in är ju inte särskilt konstigt. Att bära gener för något innebär ju att man har en högre risk för att uttrycka just den sjukdomen, oavsett om det är ledgångsreumatism, Alzheimers, diabetes, bipolär sjukdom, celiaki osv. Men det betyder inte att man måste uttrycka sjukdomen. Gener behöver helt enkelt inte vara aktiverade, vilket gör frågan “vad aktiverar genen” ännu mer intressant. Detta kallas för epigenetik, och epi betyder “på” medan genetik ju står för ärftlighetslära. Det syftar alltså på hur DNA läses av och uttrycks, inte vad som faktiskt “står” i DNAt, och epigenom kan överrösta de gener som nedärvts. Man är alltså inte offer för vad man ärvt av sina föräldrar. Kost, gifter och fysisk aktivitet är exempel på faktorer som styr detta, och det finns en mängd olika siffror på till vilken grad man kan styra utkomsten av genuttryck. Exakta siffror har vi tyvärr inte (än!), men vad vi vet är att det är en betydande andel som går att påverka själv. Kanske ända upp till 75-80% vilket verkligen sätter oss själva i förarsätet.

 

Då går vi vidare till magen. Att ha problem med magen börjar ju bli en riktig epidemi där symptom som uppblåsthet, förstoppning, diarré, smärtor eller sura uppstötningar är en vardag för många. Men det måste inte te sig i uttryck som sådana uppenbara symptom. Huvudvärk, trötthet, nedstämdhet, allergier, ledvärk och hudproblem kan vara andra tecken på att det inte fungerar som det ska. Mag- och tarmhälsa spelar helt enkelt en väldigt central roll i hur vi mår, och det gör den bland annat genom en stark påverkan på immunförsvaret som sitter i just magen, men också genom vagusnerven som är direktlänken till hjärnan där det skickas budskap hela tiden. Att se över vad man stoppar i munnen kan därför påverka betydligt mer än vad man upplever i enbart mag- och tarmregionen.

 

Den sista faktorn skrev jag om sist, är “triggern”. Jag skrev att jag har orsakat mig själv sjukdom vilket säkerligen inte går hem hos alla. Men med det sagt, så menar jag inte att jag gjorde det medvetet. Förstås! Med triggar menas exempelvis en typ av trauma, både i form av en fysisk skada, eller en psykisk skada. Det kan vara ett brutet ben, en infektion, en depression, hög stress, en stor sorg… och som med allt annat så är det sällan en enda sak, utan en kombination av händelser. Det gör det så himla svårt att själv peka på problemet. Det är då man måste gräva lite! I sig själv.

/M

Kalorirestriktion för MS?

Kalorirestriktion för MS?

Det har gjorts en (liten) studie på vilken effekt “Fasting mimicking diet” dvs kalorirestriktion har på MS, och den gjordes på både möss och människor. Länk till studien HÄR, men en kort sammanfattning kommer nedan. Intressant nog så testade man kaloribegränsning följt av medelhavskost, vilket visserligen gör det svårare att säga vad som förbättrar vad – Var det kaloribegränsningen, medelhavskosten eller kombinationen? Det fanns två kontrollgrupper, där den ena fick följa en ketogen kost, och den andra en vanlig standard (amerikansk) kost.

 

Först och främst; Fasting mimicking diet, förkortad FMD, är när man kaloribegränsar matintaget i ett antal dagar under en bestämd cykel. Man fastar alltså inte. I den här studien användes en 7-dagarscykel, där man under 3 dagar kaloribegränsade deltagarnas intag, men också proteinbegränsade deras intag.

 

vad hände undrar ju ni förstås! Detta såg man hos både möss och människor:

  • Främjar återskapandet av myelin. Myelin är som en skyddande hinna, bestående av fetter till största delen, som sitter runt alla nervceller för att isolera signaler så att de kan ta sig fram fortare. I MS, men också parkinson och Alzheimers, är myelinet skadat, vilket påverkar signaleringen väldigt negativt.
  • Minskar nedbrytning av myelin genom att ta död på de immunceller som bryter ner det. I MS så får nämligen kroppens eget immunsystem fnatt och bryter ner myelin.
  • Städade upp och förbättrade immunförsvaret genom att, som nämnt ovan, minska de antikroppar som är inblandade i autoimmunitet, de märkta antikropparna, men samtidigt öka andra typer av antikroppar, de naiva eller omärkta antikropparna. De senare står nämligen i givakt och kan snabbt bli specificerade för att ta sig an vad som helst.
  • Minskade inflammationsdrivande cytokiner i blodet, dvs inflammation minskade.

 

Inte helt otippat så var det inte bara FMD-gruppen som visade på en ökad livskvalitet och bättre mental och psykisk hälsa, utan även den ketogena gruppen blev mycket bättre i sin sjukdom. Ketos är fantastiskt på att läka kroppen.

 

Man måste – och ska(!) testa detta vidare förstås. Det gäller ju allt som har med kost och hälsa att göra, och även titta på om upplägget kan ha några positiva effekter på andra autoimmuna sjukdomar. Spännande! Det kan jag ju personligen säga att det har…

 

Om ni är mer nyfikna på just MS och kost, så kan ni läsa om Terry Wahls. Hon är läkaren som fick MS och hamnade i rullstol, men som sedan lyckades bota sig själv med hjälp av kosten. Hon har även skrivit en bok, länk till hemsidan HÄR och hennes bok HÄR.

 

Allt är möjligt!

/M

 

Solskenshistorier

Solskenshistorier

Det finns otroligt många solskenshistorier där personer som lagt om sin kost fått fantastiska resultat redan efter någon, eller ett par veckor. De har blivit av med allt från ledvärk, migrän, hudåkommor till psykiska besvär. Underbart!

 

Men… givetvis gäller det här inte alla! Hur härligt det än är att läsa och höra om, så tycker jag att det är synd att det oftast är dessa personer som lyfts fram i diverse media. De allra, allra flesta får inte resultat så fort. Jag har arbetat med en hel del klienter, och framför allt personer med reumatisk värk av olika slag, och för dem tar det tid. Hur lång tid beror på hur länge man har varit sjuk, hur status är i dagsläget vad gäller inflammationer, hur ens livssituation ser ut och inte att glömma – ens “skador”. Om man har varit sjuk en tid, så har man troligen också en del skador på både mjukdelar och skelett. Värken kvarstår förstås i de fallen, hur väl man än sköter sig. Det var till exempel en sådan skada som ledde till att jag själv valde att steloperera min handled. Skelettet var helt enkelt i ett allför dåligt skick, till och med obefintligt på sina ställen.

 

Syftet med det här inlägget är inte att slå ner på varken trovärdighet eller allvarlighetsgrad av värk hos de som har blivit “friska” fort, utan snarare att tydliggöra att det inte alls hör till vanligheten. De flesta måste ha tålamod, och arbeta med fler delar av sitt liv än enbart kosten.

 

För mig tog det över ett år att bli helt symptomfri, vilket var en process, och jag fick även kika på andra delar av mitt liv för att nå hela vägen fram. Det är mycket som man säger föds ur trauma, både “framgång och nederlag”, och det gäller även kronisk sjukdom. Viktiga frågor att ställa sig är därför:

 

  • När blev jag sjuk?
  • Var det någon särskild händelse som triggade sjukdomen?
  • Hur levde jag mitt liv när jag blev sjuk? Kost, stress, sömn, träning.

 

Trauma behöver inte vara psykisk, utan det kan också vara fysisk i form av skador. Man måste helt enkelt sätta sig ned och lära känna sig själv 🙂

 

Lita på processen, låt det ta tid och ge inte upp!

/M

Mera gurkmeja!

Mera gurkmeja!

Nu blev jag ju supersugen på att skriva om gurkmejans förträffligheter, eller rättare sagt kurkumin, som är den aktiva substansen. Jag vill ha mera gurkmeja!

 

Kurkumin är en polyfenol, vilket är en kemisk ämnesklass som återfinns i växter. Namnet kommer sig från att de innehåller fenolgrupper och det finns olika sorter där ni säkerligen känner igen tanniner (i vin och kaffe till exempel), flavonoider (kakao, blåbär, lök, te och äggula till exempel) och fenylpropanoider. Det är ingenting som man behöver kunna, utan poängen är att det är ett mycket potent ämne som också räknas som antioxidant.

 

Kroppen fungerar lite som ett pussel, där om man tar immunförsvaret som exempel, vissa antikroppar passar perfekt för att pussla ihop sig med ett förkylningsvirus av en viss sort. Andra passar istället för något helt annat virus, bakterie eller vad för hot det nu är. När antikropparna “dockar” ihop med valt virus så oskadliggör de viruset. Ju mer man utsätts för, ju bredare sortiment av specialanpassade pusselbitar (antikroppar) får man. Det här pusselsystemet gäller inte bara immunförsvaret utan även enzymer, inflammatoriska cytokiner, tillväxtfaktorer etc. Kurkumin är en multifunktionell pusselbit kan man säga, och passar till flera sorters celler vilket är anledningen till att den är så mångsidig.

 

Kurkumin har potentialen att:

  • Hämma amyloider som är en grupp proteiner som ligger bakom “amyloida plack” som är en av orsakerna till Alzheimers.
  • Hämma enzymet lipooxygenas som ovandlar arakidonsyra (omega 6) till leukotriener vilka i sin tur ökar genomsläppligheten i blodkärlen.
  • Gå in och slå av och på gener som bidrar till inflammation och tumörbildning. Men den kan också aktivera celldöd hos tumörceller via TNF-α.
  • Nedreglera både MAPK och COX-2 som är spelare bakom inflammation.
  • Förbättra kolesterolprofilen, med mer av HDL och mindre av LDL.

 

Så vad kan man använda det här till i praktiken? Kurkumin har visat effekt vid IBS (Irritable Bowl Syndrom), reumatiska sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och i vissa fall cancer. I Indien används våtomslag med gurkmeja mot allt från insektsbett, hudsår, akne till brännskador.

 

Jag kan ju också nämna att det kan vara svårt att få i sig tillräckliga mängder med gurkmeja för att få tydliga effekter. Detta beror dels på att gurkmeja bara innehåller 3-5% kurkumin, men också för att biotillgängligheten är så låg. Som jag skrev i förra inlägget så ökar piperin i svartpeppar upptaget av kurkumin i gurkmeja, och inte så lite heller, utan med hela 2000%! Även fett behövs då det är lösligt i fett (och alkohol). Koppar verkar också hindra aktiviteten hos kurkumin. Då det inte finns några negativa bieffekter av stora intag, så tänker jag att en shot lite då och då är en (liten men bra och enkel!) försäkring för min framtida hälsa.

/M

 

Pyssel och armbågar

Pyssel och armbågar

Häromdagen så diskuterade jag med min 4-åriga brorsdotter om vem som egentligen bestämmer vilka blommor som är ogräs och inte, och när det är säsong för vad. Allt är ju fint alltid tycker hon. Det tycker jag med! Tete a teten fick därför komma in och bo lite till. Våra julstjärnor lever faktiskt också fortfarande, och växer så de knakar. Blommor kan vara hängandes, ståendes… eller på sniskan. Allt klär i blommor när man är 4 år! Och även 32.

 

Men hur går det med min armbåge undrar man ju?! Sådär. Upp och ner. Jag har inte varit så snäll mot den då jag trots lite känningar har grejat hemma. Ganska mycket. Typ målat möbler, vaxat möbler, virkat mattor, yogat, grävt i trädgården… Armbågen hade väldigt blandade känslor till dessa aktiviteter.

 

Jag ÄR fortfarande (!) irriterad för att gluten hade en sådan effekt på mig. Det gör mig ju egentligen ingenting att det är just gluten i sig, då jag vant mig av vid det, men jag ville ändå att jag skulle ha möjligheten att kunna äta det. Förstås! Även om jag väljer att låta bli. Men, men så kan det vara. Jag vet ju åtminstone vad som triggar min inflammation, och jag är väldigt nöjd med att jag slipper cellgifter 🙂

/M

Vikten av rätt inställning!

Vikten av rätt inställning!

Vissa av er kommer säkerligen att tolka detta som ett väldigt flummigt inlägg, då det ska handla om kopplingen mellan inställning och resultat när det kommer till sjukdom. Kan tankar påverka resultatet?

 

Ledgångsreumatism är ju oftast inte konstant, utan går väldigt upp och ner i något man kallar för skov. Mina perioder har dock varit väldigt täta under åren, jag har knappt haft en hel bra månad innan det kommit tre “dåliga”. Sedan jag la om min livsstil så har jag haft 3 bra år. Ju bättre jag blev i kroppen i allmänhet, ju mer kände jag däremot av min handled, och jag hade nog blundat för hur trasig den faktiskt var. Jag misstänkte att den ensam stod för de sista pinnarna på inflammationsskalan, då jag inte kom inte ner på noll, hur bra jag än mådde i övriga kroppen. Jag ansågs visserligen ha en väldigt “låg inflammationsgrad”, men för mig var det inte tillräckligt. Målet var noll. Eller så lågt CRP kan mäta åtminstone.

 

Operation blev till slut lösningen, och sedan jag stelopererade min handled för ett drygt år sedan så “friskförklarade” jag också mig själv från min reumatism. Min inflammation gick nämligen omedelbart ner till noll i kroppen för första gången på 12 år, och har sedan dess hållt sig där. Jag nådde mitt mål! Ett mål som jag idag ser som en milstolpe. En oerhört viktigt milstolpe, men ändå en milstolpe. Det är en process och kroppen blir starkare hela tiden, och även om jag är otroligt glad och tacksam för allt just NU så är jag inte “nöjd”. Den dagen man är nöjd slutar man att utvecklas, och jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer dit.

 

Så vart vill jag komma med det här då? Jo, inställning! Min tro på att bli frisk har varit så oerhört stark hela tiden, och jag har helt enkelt aldrig tvivlat på det. Ibland har jag därför behövt gå ganska obekväma (och tråkiga!) vägar.

 

Otroligt många människor verkar sätta sig själva i fack grundat på vad andra tycker eller har tyckt. De ser sig själva som osociala, överviktiga, dåliga på matte, nedstämda eller lata. Sen är det sanning på något sätt. Det är väl klart att man inte går ner i vikt om man ser sig själv som en tjock person. Om man ser sig själv som osocial så är man förmodligen inte heller intiativtagaren till samtal på en fest med folk man inte känner. Man blir vad man intalar sig själv att vara. På gott och ont. Själv så har jag gått från blyg till social, från mullig till smal och från humörsvängande till väldigt glad. På grund av inställning.

 

En av mina största styrkor tror jag är att jag aldrig har trott på skiten med “att försöka hitta sig själv”. Jag har alltid trott på att istället bestämma sig för vem man vill vara!

 

Jag kommer ju förstås alltid att ha en autoimmun sjukdom, men ju längre tiden går, och ju mer kvalitet och energi jag satsar på min kropp, ju svårare är det att trigga igång en felfunktion igen har jag märkt. Idag, såhär tre år senare, tål jag ganska mycket skräp och avsteg innan jag väcker “draken” 😉

 

Allting börjar i huvudet.

 /M

 

Mediciner och svaga ben

Mediciner och svaga ben

Fram tills för ett par år sedan, då jag var sjuk (och medicinerad) så bröt jag benet två gånger, handen två gånger, ett revben och en armbåge. Jag blev opererad samtliga gånger. Utöver benbrott så var jag konstant blå. Jag hade alltid blåmärken utan att för den sakens skull vara blåslagen. Nope, det räckte med att gå in i, eller till och med nudda en bordskant. Är det normalt för en person i 20-års åldern? Jag har mätt densiteten i skelettet, och enligt läkarna så ligger jag inom det normala spannet. Med andra ord så ansågs jag alltså inte ha ett “svagt” skelett. Men vad jämfördes det med? Friska, starka personer går väl sällan och testar sig? Var jag då normal jämfört med andra sjuka människor?

På sistone har jag ramlat. En hel del! Inte minst när jag åkt skidor, men också när jag har klättrat omkring i skogen. De sista två åren har jag inte ens vrickat en lilltå. Jag har knappt fått ett blåmärke. Enda kroppsdelen jag överhuvudtaget känner av efter skidåkningen i förra veckan är lite, lite träningsvärk i baksida axel. That’s it! Jämför det med benbrott för att man blir puttad nerför en slänt i snöbollskrig… vilket var fallet då jag bröt en hand och ett revben.

Jag har funderat ganska mycket de sista veckorna vad jag egentligen har gjort mot min kropp under åren. Varför ifrågasatte jag inte mer när det kom till mediciner? Eller mer och mer, jag ifrågasatte inte alls. Inte överhuvud taget. Vad hade hänt om jag inte tagit cellgifter eller kortisont? Hade jag behövt fler operationer pga fler nedbrutna leder, eller hade jag hittat rätt i kosten snabbare? Hade jag fått problem med exempelvis blodkärl i områden som hjärna och hjärta pga konstant hög inflammationsgrad? Det vet man inte. Såklart. Att gå med inflammation och värk är dåligt, men att äta cellgifter och kortison är också dåligt.

Vad gäller cellgifter så har jag provat olika sorter, och jag har snabbt hamnat på maxdos var gång vilket var anledningen till att jag fick byta så många gånger. Det har gällt både tabletter, sprutor och dropp. Dessvärre så är jag inte så insatt i exakt vad cellgifterna ger för biverkningar, men enligt egen observation så fick jag betydligt sämre hy, tunnare hår och mindre muskelmassa. Vad som hände inuti kroppen vet jag ju inte, men diverse magproblem var vanligt förekommande.

Kortison däremot vet man gör både skelett, bindväv och muskler svagare. Det är den syntetiska varianten av kortisol vilket är extremt inflammationsdämpande. Men det gör också att kroppen höjer blodsockret från protein. Glukos tillverkas alltså från protein som tas från proteinrik vävnad i form av skelett, muskler och bindväv. Detta händer för övrigt även vid kronisk stress. Dessutom rubbar det hormonbalansen.

Egentligen så spelar det absolut ingen roll vad jag gjort eller inte, för även om jag hade vetat något om biverkningarna så hade jag förmodligen tagit medicinerna i alla fall. Det har med all säkerhet räddat både mina fötter, knän, höfter och axlar. Att ha en stelopererad handled som enda tecken på svår RA är ju faktiskt att komma bra lindrigt undan tycker jag. Så poängen är inte att ångra något, sådant pysslar jag inte med, utan snarare en “lessons learned” om att jag aldrig funderade över framtiden för några år sedan.

Jag har ju fått tillbaka mitt tjocka hår igen! Min kropp är också (förvånansvärt!) stark. Uppenbarligen även mitt skelett. Skam den som ger sig! Det vore kul att mäta det nu igen för att se om det hänt något på pappret. Förmodligen så är det en kombination av både starkare muskler och ett starkare skelett som gör att jag klarar mer smällar nuförtiden. För visst är det roligt att få smällar, eller åtminstone aktiviteterna som ofta leder till smällar 🙂

(Förresten så är jag fullständigt övertygad om att det är yogan som bidragit till bristen på träningsvärk i både bål och ben efter skidåkningen.)

/M