Viktnedgång och ny "Set-point"

Viktnedgång och ny “Set-point”

Såvida just uttrycket “Set-point” är rätt (eller vetenskapligt bevisat) så är människor väldigt duktiga på att hålla en stabil vikt över tid trots att de inte räknar kalorier. Men det sagt så menar jag inte att människor håller en stabil låg vikt, utan att de håller en stabil vikt, hög som låg. Detta gäller om människor äter hyfsat okej mat, med reservation för vissa avsteg förstås. Det innebär inte 3 liter läsk, 1 liter juice och pizza och kex varje dag, vilket slår ut kroppens signalsystem fullkomligt och resulterar i viktuppgång för de flesta. Hur som helst, hur bestäms din set-point vikt då? Av vad du har vägt större delen av livet kan man säga. Förenklat i alla fall. Har du varit tjock så har du alltså lättare för att gå upp i vikt efter en tillfällig viktnedgång, och är du smal så går du lätt ner i vikt igen efter en tillfällig viktuppgång. Men kan man fixa både viktnedgång och ny “Set-point”?

 

Det allra jobbigaste för överviktiga personer när de går ner i vikt är att deras mättnadshormoner minskar, medan hungern ökar, och särskilt om man varit överviktig under en längre tid. Fettvävnaden utsöndrar mättnadshormonet leptin, och i takt med att fettmassan minskar så minskar också leptin. PYY och GLP-1 är två andra mättnadshormoner som också minskar över tid vid viktnedgång medan hungerhormonet Ghrelin ökar då dessa samverkar. Ghrelin utsöndras i magen, och vid en gastric bypass, dvs en operation som förminskar magsäcken, så stryper man många av receptorerna för Ghrelin. Resultatet är minskad hunger utöver en snabbare mättnad.

 

En ny studie, från Köpenhamn, visar att det (för män) tar hela ett års tid innan hormonerna PYY och GLP-1, två hormoner som påverkar en långsiktig mättnad, anpassar sig efter den nya vikten. Detta gäller även ghrelin, hungershormonet. I början så signalerar kroppen nämligen att du ska äta mera så att du når din “balansvikt”. Du kanske inte tycker att det är din balansvikt, men kroppen vill dit där du har varit, oavsett om det är normalvikt eller övervikt.

 

Ytterligare en viktig faktor är ju faktiskt också att man kan bli resistent mot hormoner som är höga över en lång tid. Insulinresistens känner de flesta till, men många överviktiga är ju också leptinresistenta. Det tar tid att få tillbaka känsligheten i receptorerna igen och därmed också känna mättnad och tillfredställelse. Detta har också en betydande roll vid viktnedgång och hur resultatet blir över tid – går personen upp i vikt igen eller håller han/hon vikten.

 

Det finns studier som pekar på att om en normalviktig person tillfälligt går upp ett par kilo i vikt, för att sedan tappa det ganska så snabbt, så har den här personen ändå lättare för att lägga på sig över tid, och gör det oftast också. Varför vill kroppen så gärna höja set-point? Ja, man kan ju poängtera här att det främst gäller personer som gått på “kafeteria-dieten”, dvs skräpmat iform av smörgåsar, pasta, kakor, kex, muffins osv. Jag tror att man slår ut systemet i form av hunger och mättnad då. Man tappar helt enkelt kontakten och kontrollen genom att äta näringslös men energität mat. Kroppen förstår inte när det räcker, vilket den gör när man istället fyller tallriken med rotfrukter, fisk, ägg, kött, linser, smör, olivolja, grönsaker och potatis. Det går inte att äta alldeles för mycket av sådan typ av mat. Wienerbröd, rostmackor eller cheesecake däremot brukar sällan vara ett problem att äta en tusen kalorier extra av.

 

Summa summarum så tar en viktnedgång tid, och särskilt hormonellt vilket är en av anledningarna till att en långsam viktnedgång så ofta förespråkas. Åtminstone om målet är att det ska vara hållbart över tid. Man bör nämligen hålla en vikt i minst 6-12 månader för att kroppen ska förstå att det här är den nya balansvikten. Det är här de flesta gör ett misstag, och ganska snabbt börjar att äta upp sig efter en viktnedgång.

/M