Vikten av rätt inställning!

Vissa av er kommer säkerligen att tolka detta som ett väldigt flummigt inlägg, då det ska handla om kopplingen mellan inställning och resultat när det kommer till sjukdom. Kan tankar påverka resultatet?

 

Ledgångsreumatism är ju oftast inte konstant, utan går väldigt upp och ner i något man kallar för skov. Mina perioder har dock varit väldigt täta under åren, jag har knappt haft en hel bra månad innan det kommit tre "dåliga". Sedan jag la om min livsstil så har jag haft 3 bra år. Ju bättre jag blev i kroppen i allmänhet, ju mer kände jag däremot av min handled, och jag hade nog blundat för hur trasig den faktiskt var. Jag misstänkte att den ensam stod för de sista pinnarna på inflammationsskalan, då jag inte kom inte ner på noll, hur bra jag än mådde i övriga kroppen. Jag ansågs visserligen ha en väldigt "låg inflammationsgrad", men för mig var det inte tillräckligt. Målet var noll. Eller så lågt CRP kan mäta åtminstone.

 

Operation blev till slut lösningen, och sedan jag stelopererade min handled för ett drygt år sedan så "friskförklarade" jag också mig själv från min reumatism. Min inflammation gick nämligen omedelbart ner till noll i kroppen för första gången på 12 år, och har sedan dess hållt sig där. Jag nådde mitt mål! Ett mål som jag idag ser som en milstolpe. En oerhört viktigt milstolpe, men ändå en milstolpe. Det är en process och kroppen blir starkare hela tiden, och även om jag är otroligt glad och tacksam för allt just NU så är jag inte "nöjd". Den dagen man är nöjd slutar man att utvecklas, och jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer dit.

 

Så vart vill jag komma med det här då? Jo, inställning! Min tro på att bli frisk har varit så oerhört stark hela tiden, och jag har helt enkelt aldrig tvivlat på det. Ibland har jag därför behövt gå ganska obekväma (och tråkiga!) vägar.

 

Otroligt många människor verkar sätta sig själva i fack grundat på vad andra tycker eller har tyckt. De ser sig själva som osociala, överviktiga, dåliga på matte, nedstämda eller lata. Sen är det sanning på något sätt. Det är väl klart att man inte går ner i vikt om man ser sig själv som en tjock person. Om man ser sig själv som osocial så är man förmodligen inte heller intiativtagaren till samtal på en fest med folk man inte känner. Man blir vad man intalar sig själv att vara. På gott och ont. Själv så har jag gått från blyg till social, från mullig till smal och från humörsvängande till väldigt glad. På grund av inställning.

 

En av mina största styrkor tror jag är att jag aldrig har trott på skiten med "att försöka hitta sig själv". Jag har alltid trott på att istället bestämma sig för vem man vill vara!

 

Jag kommer ju förstås alltid att ha en autoimmun sjukdom, men ju längre tiden går, och ju mer kvalitet och energi jag satsar på min kropp, ju svårare är det att trigga igång en felfunktion igen har jag märkt. Idag, såhär tre år senare, tål jag ganska mycket skräp och avsteg innan jag väcker "draken" 😉

 

Allting börjar i huvudet.

 /M

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.